Resfeber

Att läsa är att resa, sägs det, och många av oss kan nog sägas älska att läsa av just det skälet: vi får inte bara färdas till exotiska platser i tanken utan också vara med om en karaktärs inre resa. Det är detta man bruka kalla för en karaktärsbåge, det vill säga en karaktärs utveckling under manusets gång. Men ibland när jag lektörsläser eller redigerar stöter jag på manus där protagonisten är alltför statisk och oberörd av det som inträffar. Flera saker kan hända i manuset som engagerar läsaren och är nog så dramatiska, men om huvudpersonen inte påverkas av dem i någon större utsträckning så gör de inte heller så stort avtryck på läsaren i slutänden. Olika händelsers dramatiska potential handlar alltså inte bara om konkreta förändringar som inträffar i karaktärernas liv utan även om dessa händelsers inverkan på människors psyke.

Från A till B

En väldigt vanlig feedback jag ger när jag lektörsläser är just att ”mjölka” olika skeenden, det vill säga att låta det som händer verkligen sjunka in i karaktärerna. Dröj vid hur det påverkar dem så att läsaren kommer dem nära och får vara med om deras resa från A till B, från okunnighet till insikt i sitt eget psyke och hur de, världen och människorna omkring dem fungerar. Även om en karaktär är en enstöring som håller alla omkring sig på armlängds avstånd, så funkar det inte att göra så med läsaren: vi läser för att vi vill lära känna karaktärerna och komma dem nära, ömma för dem och engagera oss i dem.

Ge läsaren tillgång till protagonistens inre

En sak som är bra att ha i åtanke är att en karaktärs inre och yttre är två helt olika saker, det vill säga: den fasad en karaktär visar upp för omvärlden kan skilja sig väsentligt från det som pågår under ytan. Detta låter kanske självklart men det är viktigt att komma ihåg att som läsare har man tillgång till just denna inre värld, där den stora förändringen av en karaktär bör ske i ett bokmanus. Protagonisten kan visa sig stoisk, verka oberörd, men inombords däremot kan hen skakas om i sina grundvalar av det som sker. Ibland rimmar det inre och det yttre med varandra, en omvälvande nyhet gör att en viss karaktär kollapsar både fysiskt och psykiskt, men man kan lika gärna använda sig av kontrasten mellan det inre och det yttre för att visa på en karaktärs kamp för att stå stadigt när det stormar och allt faller samman. Hur man än väljer att gestalta en protagonists utveckling så är det viktigt att påminna sig om att hen inte kan vara samma person när boken börjar som när den slutar. Ett manus huvudperson eller huvudpersoner måste få nya insikter och få reda på saker som förändrar dem i grunden under berättelsens gång – det är denna resa läsaren vill vara med på.

Vill du ha fler skrivtips? Kolla in min guide till att redigera som ett proffs: https://www.marginaledits.com/redigeradinegentextguide